uteliggarsystern

Det kanske allra bästa med London var att jag hade tid att hänga lite med min syster Pernilla. Jag har tre systrar, men hon är den enda som räknas helt och hållet egentligen eftersom hon är den enda som jag växt upp med.

Och det var alldeles fantastiskt skönt att hinna umgås, att hinna prata färdigt innan det står en unge eller två och drar i någon av oss. Det fanns heller ingen disk eller matlagning som bara låg och väntade på en, eller något tv-program vi var tvungna att se.

Även om vi bråkar en hel del när vi umgås för intensivt - hon är världens största drama queen och hon tycker att jag är alldeles för aggressiv - får man komma ihåg att man bara bråkar som mest med de människor man känner sig som tryggast med. Och det är så skönt att ha en syster, det är verkligen det, som delar allt och liksom vet vad man kommer ifrån. Det räcker med att jag ringer och suckar över något som mamma sagt och hon svarar "ååååh gud vad drygt, jag vet precis vad du menar!". Och hon gör ju det; hon vet precis. Man behöver inte förklara eller trixa eller tillrättalägga något. Vi vet vart vi har varandra och gillar varandra ändå. Även om hon såg ut som en uteliggare inne på Louis Vuitton, men jag förlåter henne för det.♥

(Och det kanske var därför vi barmhärtigade oss över uteliggaren utanför Sainsbury's; Pernilla kände nog någon slags tillhörighet med mannen.)

När jag blev gravid med Love, sa Mattias att "det finaste man kan ge ett barn är ett syskon", och jag kan inte annat än att hålla med. Det är faktiskt det bästa man kan få.