älskade barn

Det börjar närma sig slutet på vår semester. Imorgon sätter vi oss på ett plan igen, och landar på Arlanda på måndag morgon.

Vi har varit borta i tolv nätter (14 dagar inkl restid) och haft det alldeles, alldeles underbart. Vanligtvis brukar vi tycka att två veckors charter är lite för länge, och att man gärna hade klippt de sista dagarna - och därför bokade vi en något kortare resa nu när vi sydde ihop semestern själv.

Men faktiskt så är det så att vi inte vill åka hem. Molly, som brukar längta hem mest, vill stanna lika länge till. Minst. Och jag förstår henne. Jag ska minnas de här dagarna när jag står och skrapar bilrutorna hemma om ett par månader. Så ska jag - såklart! - återigen undra över varför i helvete vi bor i ett sådant kallt land. Så kallt, på så många sätt.

Barnen har verkligen älskat det här, och denna Thai-semester rankas ännu högre än förra gången vi var på Phuket. Vi har å andra sidan haft både bättre väder, ätit godare mat, och varit förskonade från sjukdomar den här gången. Samt att barnen är äldre, vilket gör det så mycket enklare i alla sammanhang.

Och de har varit tåliga (det är inte alltid det går fort här), tacksamma (uppskattat alla roliga saker vi gjort) och ja, bara helt otroligt fantastiska människor att få umgås så här mycket med. Och även jag är väldigt tacksam över att vi har möjlighet att skapa sådana här oförglömliga minnen tillsammans.