bästa sparveln

Den där boken jag läste igår för barnen, den är fanimej så bra att den förtjänar ett alldeles eget inlägg. Lilla Sparvel. Det finns tre böcker om Sparveln, varav det här är den första.

Den handlar om en Aptant med munnen på kinden istället för under näsan.
Om en jobbig unge som kallas Plåsterlappen och som gillar att luras.
Om barnfarbrodern som egentligen heter Dumgösta.
Om att vara sex år och tända eld på en halv skog.
Om vuxna som blir arga utan att man förstår varför.
Om att bli så arg över en ful docka man fick i födelsedagspresent att man tillslut fick skäll.
Om att visa snippan för pojkar om man får ett par kolor.
Om att aldrig kunna vara tyst för att man bubblar av glädje.
Om att gå vilse när man är ute med Fula Nallen.

Och den här boken är nästan lika bra för vuxna som för barn. Eller om det är tvärtom. Vilket som.

Jag blev kär i Sparveln när jag själv var sex år. Jag var hemma från skolan i massor av veckor, för jag hade visst råkat dra på mig en ganska olycklig form av körtelfeber och var alldeles vansinnigt sjuk. Mamma hade flyttat in i mitt rum så att jag skulle slippa vara ensam, och sov på en tältsäng bredvid mig om nätterna. Och jag var ju tvungen att vara alldeles still, så mamma cyklade till biblioteket och lånade massor av nya böcker varje vecka och vi läste och läste.

Tillslut kom mamma hem med Sparvel-böckerna. Jag hatade dem genast, för det var så fula bilder i. Men så fort mamma trots allt började läsa, så var jag helt fast. Och mamma skrattade så hon grät igenom hela boken, och det är ett sådant väldigt fint minne att hon låg där i den där rangliga sängen och jag låg bredvid på hennes arm, dösjuk.

Och jag gör samma sak med mina barn. Först för Molly för några år sedan, och nu med Ludvig och Love. Och hjälp vad roligt det är, samtidigt som den är stark på ett sätt som man inte riktigt kan greppa förrän man är vuxen. All in all, love it ♥