Dagen är nästan över, och jag andas ut i soffan. Det har varit fullt upp hela dagen, och den avslutades med ettårskalas hemma hos lilla Isac och hans fina familj. Allt hade varit helt perfekt - göttfika, braiga vänner, härliga småbarn - om det inte hade varit så att våra egna ungar varit så jävla spattiga att jag höll på att bli galen. Både Ludvig och Love drabbas av någon slags akut uppvisningsmani så fort vi är hemma hos någon, eller har folk här på besök. De ska vara i centrum no matter what, men inte alltid på ett sådant sätt att det uppfattas som gulligt - utan det ska springas och gapas och jagas och klättras och skriksjungas och allt möjligt. Våra solidariska vänner ler åt spektaklet men det är klart att jag fattar att de innerst inne brinner lite över de störiga barnen.
Det är inte det att jag tycker att barnen ska sitta snällt på sina stolar och endast svara på tilltal, men lite vanlig jävla hyfs kan man ju förvänta sig iallafall! Och det slutar alltid med att jag blir arg och jag morrar att varför måste jag bli arg innan ni lyssnar!? och det är så himla tråkigt att jag måste säga till er hela tiden! Och då sitter de som små tindrande ljus och man fattar ingenting. Jo, man fattar att de kan om de bara vill. För de är faktiskt inga ouppfostrade skitungar egentligen - det här beteendet är inte vanligt när det bara är vi - bara lite törstiga på uppmärksamhet av någon annan än mig och Mattias.
Från botten av mitt hjärta
SvaraRaderaJag älskar era två lintottar och ni ska vara stolta över dessa två unga herrar.
Jag blir glad hela jag när jag träffar dem!
Ni har lyckats att uppfostra dem kanon!
Vill påtala att jag inte känner igen detta, Maria. De är underbara och får mig jämt glad! Det vet du att jag tycker:).
SvaraRaderaInstämmer med föregående talare, kan till och med se Love stå och tajta upp Emil om ett par år när han och Isac löper amok runt grillen.
SvaraRadera