vi firar krp

Hörni, jag var på Krp igår. Back to da hood.

Jag tog med mig hela familjen, plus mamma och svärmor och åkte upp på något så trevligt som Kronoparkens Dag. När jag var lite var det en jädra pådrag. Bengt Alsterlind var konferencier, det var hopptorn och lotterier och våfflor och Lasse Sorvari med grisarna från Filipstad. Och den mest minnesvärda gatufesten var det år då jag och Idris åkte cross rakt genom hela skiten i nittio kilometer i timmen (och blev tagna av polisen sedan, såklart). Men det var tider det.

Nu var det mest lite deprimerande. Jag träffade en gammal bekant som jag pratade lite med. Han var en av de som drabbades mest av den stora invandrarsjukan när vi gick på högstadiet. Alltså den där man som ljushårig svensk stod ut lite bland alla invandrarkompisar i gänget. Och precis som flera andra rotade han fram en gammal finsk släkting ur arkivet och voila! så hade han ett nytt icke-svenskklingande efternamn han också. Genast passade han in lite bättre.

De senaste två åren har jag besökt Kronoparken regelbundet, eftersom jag läser på universitetet. Och ju mer tid jag tillbringar där uppe, desto mer gillar jag det. Inte det Krp som är idag, för det är verkligen stendött - men jag plockar fram de allra bästa godbitarna ur minnet och ruvar lite på dem. Idag åkte vi också förbi huset där jag bodde ända fram tills jag var femton. Gode gud i himlen, tack snälla du för att inte väggar kan tala. Och skolan också. Hej och hå, där var det livat. Och jag saknar den där bekymmersfria tiden ibland. Man bara gjorde vad man ville och sket i konsekvenserna. Jag kanske ska börja anamma det lite mer i vuxen ålder, nu när livet är så in i h-vete bajsnödigt emellanåt.