käraste barn

Idag var jag iväg på 4-årskontroll med Love. Det är alltid lite osäkert, sådär, med honom. Man vet aldrig vad han ska ta sig till. Och jag har gjort mig ovän med dagispersonalen över hans beteende alltså. Man får ganska mycket kunskaper medskickade när man läser till förskollärare. Om hur förskolan ska möta alla barn där de är, och finnas till och stötta alla barn. Typ så!

Men med Love är det visst en del problem. Inte nu. Men kanske i framtiden. Om han inte utvecklas vidare. "Men vadå, har han stagnerat sedan han började här? För det säger ju isåfall en hel del om den verksamhet ni bedriver." Neeeeejdå. Men om han fortfarande inte kan, längre fram. Men vadå? Det finns massor han inte kan men som han förhoppningsvis lär sig när han blir större. Läsa. Knyta skorna. Knäppa knappar. Basic things.

Men man får väl hoppas att han kanske kan vänta på sin tur när han är femton då, för det ska tydligen fyraåringar kunna utan minsta problem. Annars kan det bli fel. I framtiden.

BVC-sköterskan skakade på huvudet när jag berättade om vad som blivit sagt. "Det är inget fel på Love," sa hon. "Han är jätteduktig, det såg ni ju. Och det finns jättemånga barn som inte ens klarar av att koncentrera sig så länge att vi kan genomföra ett helt hörsel- eller syntest. Det var ju inte minsta problem för Love. Allt är helt normalt!"

Hörde ni det, bitches!? Helt normalt! Jag tror att jag kanske hatar dem nu.