wiiiiieee!

Jodå, hon kom hem igår. Landade på Arlanda fem minuter innan utsatt tid och möttes av det tunga gråtartilleriet. Och hon var fin och ljuv och alldeles underbar, som vanligt, men hjälp vad stor hon är! Jag hade nästan glömt att vi typ är lika långa nu.

Sedan satte vi oss i bilen och åkte raka vägen till kussarna i Gävle. Och där grillades det och spelades tv-spel och mystes hela kvällen. Vi avslutade dagen med att sitta uppe till halv två - jag, Pernilla, Oliver, Elliot och Molly - pratandes om livet och pubertet och allt som händer. Så hemskt roligt, och viktigt!

Och bilden jag bjussar på är tagen på Pernillas terrass. Där jag liksom svingade ut lite lätt och ledigt i Pernillas onepiece. Kanske mitt hatklädesplagg ända fram till igår - och jag satte på mig den mest för att chockskada Mattias - men hjälp så skön den var! Och ni ser ju hur glad jag är över upptäckten. Men mest av allt är jag glad över att ha min familj samlad igen. ♥

fuck sas. big time!!!

Mer drama. Nu var det visst någon jävla spricka i någon jävla bro, så det är grymma förseningar på motorvägen ut till Heathrow. Så Molly och systerns mamma Angie har fått kasta sig på ett pendeltåg som ska ta dem till flygplatsen - förhoppningsvis i tid.

Och vi, vi packar in oss i bilen och styr mot Arlanda. Sedan åker vi visst vidare på en spontantripp till Gävle!

MEN medan jag sitter här och bloggar så får jag ett telefonsamtal från Angie, som har kommit till flygplatsen för att checka in - men då fått till svar att det inte finns någon biljett i systemet i Mollys namn. Så nu har jag suttit i telefonkö med SAS här i Sverige, helt GALEN kan jag säga, där det tillslut snopet konstateras att DE HAR MISSAT ATT BEKRÄFTA BOKNINGEN. Efter många om och men ska det vara fixat men nu stänger visst incheckningen om tio minuter. Hur det går nu är det ingen som vet!

morr

Så hade man precis börjat få den där pirriga gud-vad-härligt-att-ses-igen-känslan i bröstet, när telefonen ringde nu på eftermiddagen. Då visar det sig att Mollys syrra blivit jättesjuk och inte kunde ta med Molly på planet, och så kunde inte biljetterna bokas om och ingen hade pengar till en ny biljett och ingen kunde styra upp något, så helt plötsligt var det mitt problem att få hem henne.

Och efter ett samtal med en gråtande Molly, följt av ett samtal med SAS har jag nu alltså bokat en superdyr enkelbiljett hem åt Molly imorgon.

välkommen hem hjärtat

Efter att resan blivit förlängd med nästan en vecka - enbart för att hon hade så himla kul - är det nu verkligen nedräkning tills Molly kommer hem från London. Det är inte många timmar kvar och jag längtar som en galning! Vid midnatt beräknas hon komma till Karlstad, och då åker hon naturligtvis raka vägen hem till mamma ♥

california white

När jag hälsade på min svärfar Jan tidigare idag, fastnade min blick på hans väggkalender. 10 juli. My god. Nästan ett episkt datum i mitt liv. Och i år är det tjugoårsjubileum! Det är nästan så att man skulle fira, men jag vill nog kanske mest gräva ner mig när jag tänker på att jag börjar bli så in i h-vete gammal. När man kan skrocka över och minnas något som hände för TJUGI år sedan, då finns det bara en väg vidare. Nedför.

Men okej. Jag knycker på nacken och gillar läget, som vanligt. Här finns en snabbspolning av vad som hände just den 10 juli 1992. Och här finns en miniatyrrecap över tonårslivet i det stora hela. Woop woop!

Molly är tolv och ett halvt denna sommar, men lever ljusår från mig själv i samma ålder. Jag älskar den här småborgligheten som genomsyrar Norrstrand (trots att jag själv inte står bakom den typen av politik)!

Ja, här blev det många länkar till min gamla blogg, men jag har ju summerat skiten rätt så bra vid ett antal tillfällen och vill helst slippa göra det igen.

sylta och safta

Av allt jordgubbsplockande igår blev det sådant här: Lyxsaft och lyxsylt. Det är rätt gött att sitta där en bit in på hösten och äta pannkakor med sylt, och minnas den där fina sommardagen på Ängebäck där vi plockade jordgubbarna.

Och visst ser det fint ut!? Men sanningen är att det inte blev speciellt bra. Sylten blev alldeles för lös så jag har fått koka om den med mer melatin idag. Och saftreceptet jag använde kom från Leila Lindholms A piece of cake, men det blev inte särskilt gott. Som tur är dricker jag inte saft speciellt ofta, och barnen tyckte att den var god - vilket är huvudsaken. Men ändå! Det grämer mig lite.

t & j

Igår fick vi lite spontanfinbesök i form av Thomas, Johanna och deras gullistjejjor Meja och Isa. Sånt här är väldigt roligt, och man slås alltid av att man ses på tok för sällan! Och vid ännu närmre eftertanke har jag nog inte träffat de här två i nyktert tillstånd på ganska många år. Alltid är det en fest av det större slaget som gör att man ses. Mattias och Thomas har jobbat tillsammans och goes waaaay back. Johanna och jag har mest glidit med på köpet.

Och det roligaste av allt med det här HELT naturliga kortet är att Mattias ser ut som om han är photoshoppad in i bilden. En jätte bredvid de här två lite mindre, mer normala människorna! Haha!

day planner

Ännu en dag med regn. Man börjar vänja sig. Och så får man ju planera därefter.

Så idag ska jag hinna med följande:

Posta några brev.

Åka till svärfar Jan.

Baka bröd.

Fläckbehandla kläder med vanish.
Åka till Ikea.
Kolla upp lite saker inför Thailand.
Titta färdigt på Shawshank Redemption som jag somnade ifrån igår.

Ja, det var väl typ alla måsten. Sedan jobbar min hjärna övertid inför nya roliga projekt, typ nästa resa och inredning av pojkrummet framöver.

jordgubbeplock

Vad vi gör idag. Ängebäck och årets första (och kanske sista?) jordgubbsplockning. Det är dövarmt och jag har med mig två barbröstade pojkar samt en make (fotografen). Några kilo blir det allt!

surdegsmellis

Och när man har varit ute i regnet är det rätt skönt att komma in till varm o'boy och nybakat surdegsbröd! Så mysigt, i morgonrockar och med tända ljus. Sköna söndag!

regnhopp

Man tager vad man haver. Har man en regnig sommar får man väl hoppa studsmatta i spöregn i bara kallingarna. (Här tackar jag gud för att vi har ett skyddsnät, när de halkar omkring som bäst.) Det kan visst bli väldigt mycket roligare än att hoppa en solig dag!

kåmigen nu silva

Jag vet att det här är lite konstigt, men jag kan inte hjälpa det. Det är så primitivt det kan bli. Och jag älskar det.

Känn uppladdningen! Jag älskar Anderson Silva och ser grymt mycket fram emot nattens fight!

dear mama

Här är jag och två av de som betyder mest. Visst har jag min egen familj nu, och egna barn, vilket naturligtvis inte kan mätas mot något annat, men de här två. De har funnits med från dag ett. Pernilla och mamma. Jag vet inte om vi är så lika utseendemässigt. Är vi det?

Pernilla är den jävla idiot jag kan störa ihjäl mig mest på. Kanske beror det på att vi är just systrar. Vi är ganska lika som personer, men Pernilla är mer drama queen än mig. Mycket mer. Sen är vi ju från samma gamla zigenarfamilj, så man får ju acceptera ens öde. Men hon är fantastisk, Pernilla! I lagom dos. För vi bråkar som sagt. Men vi har oerhört mycket historia ihop såklart, och delar samma uppväxt.

Mamma behöver jag inte skriva så mycket om. Hon är ju en sådan självklar del i livet, men jag törs inte ösa på här för då ringer hon bara och grinar. Vi gillar fina ord. Och vi är rätt lika i sättet vi med. Mycket gråt blir det. Jag vet inte om det är sorg eller om vi bara är spröda.

#nolife

Här sitter jag ensam för fjärde kvällen i rad. Det börjar bli rätt så trist. Jag var aldrig speciellt bra på att vara singel och jag  skulle knappast vara det nu heller. Även om jag älskar ensamhet så är det inte rätt för mig.

Men nu ska jag ta mig samman och ta ett bad, fixa en kopp te och kolla på något slags fängelseprogram. Och så kan jag ligga här i min ensamhet och tycka att det är så hemskt med mexikansk gängmentalitet.

hejdå pip

Nyss hade vi såhär roligt. Jag och min syster Pernilla var naturligtvis huvudpersonerna, och så fanns det några andra i periferin. Våra respektive makar tillexempel.

Men ack så snabbt det roliga kan ta slut! Helt plötsligt fick jag åka hem till Ludvig som fått ett urjobbigt migränanfall, och var både superledsen och hade ont. Life as a parent. Inte alltid med guldkant, men det är så det är.

Och trots att jag inte hann med mer än en halvtimme inne på Putte i Parken innan jag fick åka hem, får man trösta sig med två saker: Att det var skönt att komma hem och ta på sig torra kläder. Och att det är en månad kvar tills vi åker till Thailand imorgon.