knäckt var det här

Jag är knäckt. Jag är överjävla risig och sjuk alltså. Åkte ändå och storhandlade i morse eftersom det ekade tomt (på riktigt!) i både skafferi, kyl och frys. Å sen åkte jag upp till uni och lyssnade på en massa svammel signerat någon tjomme som heter Maurice Merleau Ponty.

När jag hämtade Ludvig hade jag inte hunnit mer än innanför dörren på fritids innan tjatet började. Mamma-mamma-mamma-får-jag-leka-med-A-idag-alltså-vi-är-inte-kompisar-men-vill-så-himla-gärna-spela-nya-skylanders-giants-hemma-hos-honom-eller-kan-F-följa-med-mig-hem-imorgon-efter-skolan-och-kan-jag-få-spela-tvspel-när-vi-kommer-hem-snälla-snälla-snäääälla---

Och så dök Molly helt plötsligt upp utanför dagis, så hon och Ludvig stannade kvar utanför när jag gick in för att hämta Love. Medan jag sitter på bänken i hallen och väntar tittar jag av en händelse ut genom fönstret och då ser jag hur Molly skrattar och svingar gympapåsen runt runt i väldig fart och halvjagar Ludvig så att hon ska kunna tjonga till honom i skallen med den.

Sen struttar Love ut och så har han varit i bråk med några pojkar på dagis och kastat pinnar på dem och fått skäll, och varenda jävla dag är det något med honom och jag blir galen snart. Jag blir galen. Jag blir galen!!!

Men så kommer jag hem, och Mattias har redan kommit hem från jobbet och står och viker tvätt, och han bara styr upp allt medan jag smäller i dörren och dingnar ner i sängen. Och han är en så fin och bra pappa och drar igång någon doktorlek så att Ludvig och Love har jättekul och jag går ner och rostar pinjenötter till middagen och jag är så evigt tacksam för att jag har denna man. Jag tror jag kanske skäller mer på honom ibland än vad han är förtjänt av, men han är verkligen bäst när det gäller. Bäst.

Och nu är jag så slut att jag liksom bara är, halvt döende i soffan, i väntan på nya avsnittet av Homeland.